Fredrik Græsvik till Dagbladet Magasinet.

I helgen fyllde Dagbladet Magasinet 15 år.
Jag hade äran att få bidra med några sidor om lottomiljonärer. 

När författaren Peter Handke tilldelades Ibsenpriset fick han, enligt honom själv, ett så dåligt mottagande i Norge att han gav bort prissumman på 2,5 miljoner kronor.
Anledningen är att han bland annat förnekar folkmordet i Bosnien.
Totalt två medier i världen fick möta honom innan prisutdelningen.  Ett av dem var vi. 

Hans hus utanför Paris låg bakom en hög stenmur, i en skog av äppelträd. Inne hängde döda fåglar och svampar låg utströdda på golvet tillsammans med hundratals böcker. 

Handke är en spännande man. Trevlig, men var inte så sugen på att bli fotograferad till en början. 

När samtalet kom in på de kritiska frågorna fick han ont i hjärtat och var tvungen att gå runt ett varv i trädgården. Plocka lite äpplen som fallit på marken. 

En timma och 22 minuter skulle vi få. När sex timmar passerat var jag tvungen att avbryta för att hinna med mitt flyg hem.

Det blev inget intågande för Gudrun Schyman och Feministiskt Initiativ i riksdagen efter valet i september. Det här reportaget gjordes när det fortfarande fanns hopp.

Det är svårt att göra ett personligt reportage om en mäktig offentlig person.

Ofta visar de en professionell fasad utåt som sällan uttrycker några intressanta känslouttryck. Det är också näst intill omöjligt att komma in i den privata sfären.
Det enda som hjälper är att vänta. Vänta på rätt ögonblick där garden sänkts.

Jag har under en period försökt få ihop ett reportage om före detta statsminister Jens Stoltenbergs övergång från att vara Norges mäktigaste man till att bli ny generalsekreterare i NATO.

Det har blivit en resa genom rum där jag egentligen inte ska vara, bland några av världens mäktigaste personer, och svettiga dansgolv. Snart börjar redigeringen för att se om reportaget går att sy samman.
Här är några smakbitar.

Lite sent kanske men några bilder från filmfestivalen i Cannes tidigare i år.
Det var första gången jag satte min fot i denna glamourösa stad full av kändisar, absurda fester och filmpremiärer. Efter en vecka i detta paradis kan jag konstatera att det är en värld jag klarar mig utan.

Ett dygn med den norska kustbevakningen kan vara spännande.
Det kan också vara obehagligt.
Eller vackert.

Jag vill beskriva det som fuktigt. Att gå omkring med en permanent fuktfläck på insidan av objektivet passar sig inte alltid. Det gör inte heller läckande torrdräkter eller en påträngande sjösjuka.
Livet ombord kändes ändå lockande på något sätt, och en viss saknad infann sig så fort foten sattes ned på den fasta bryggkanten igen.