Den här dagen handlar om Håkan Juholt, vilket innebär att jag blir trött och på dåligt humör.
Inte på grund av den mustaschprydda herren, utan på mitt eget släkte. Pressfotograferna.
Jag förstår inte poängen. Vi hade gott om tid, vi var inte speciellt många, kanske åtta stycken, men ändå SKA alla trängas på samma kvadratcentimeter vilket resulterar i att fotoobjektet blir irriterat och alla får exakt samma bilder. Detta beteende handlar givetvis inte om att få bra bilder utan om att visa sig starkare framför de andra pojkarna. Lite herren på täppan-stil.
Jag skiter i det här. Går runt lite i lokalen. Går ut ur lokalen. Nallar lite godis från pressrummet. Ställer mig utanför fönstret och tittar in på de som trängs där inne. Leker med lite coola reflexer. Det är inte alltid det lyckas men lägger man några minuter på att säkra sina porträtt i spotlight-ljus känns det ändå ganska lugnt. Så här i efterhand har jag svårt att tro att mina bilder blev särskilt mycket sämre än personen med de vassaste armbågarna.